För ett halvår sen läste jag en text av Helene Egnell i boken Kära Ester! (Arcus förlag) och kände en stark bekräftelse. Helene satte ord på det som varit min identitet under senare år, ja kanske under hela mitt liv. Texten handlar om att vara inne i fållan eller sitta på staketet, en bild av tillhörighet och utanförskap, och utmynnar i frågan: Hur ser en hemlös andlighet ut?

Svaret blir: Jag är en NOMAD. Som nomad bär jag mitt hem med mig, inom mig. Jag slår upp mina tillfälliga tältpinnar på den plats dit jag blir ledd av livet. En nomad är ingen eremit, alltså färdas jag i grupp, men gruppens sammansättning växlar. Vi gör upp en eld i centrum för vår gemenskap och runt den elden dansar vi.

Så länge jag minns har dansen varit min följeslagare och dansplatserna oaser. Under min uppväxt bodde jag på 15 platser, från Falköping i söder till Malmberget i norr. Så till det yttre är nomadbeteckningen rimlig. Jag hann bli ganska vuxen innan jag anande vad alla uppbrott och separationer hade gjort med mig. Status quo var familjen, närheten till naturen, sången, musiken och dansen. När jag dansade kände jag mig hemma, närvarande, lycklig.

Som liten minns jag sånglekarna, med alla julgransplundringar som höjdpunkter. Samma fascination kände jag inför dansen runt majstången. 60-talets pop- och rockmusik var förlösande eftersom man fick "skaka loss" på ett mycket kravlöst och befriande sätt. I de lägre tonåren bodde jag i EFS-bygd där besöken på Folkets hus var sällsynta. Därför fortsatte lekarna att vara min följeslagare på logar och lekstugor. I slutet av 60-talet fick jag lära mig hambo, bakmes och långdanser av den legendariske levnadskonstnären, spelmannen, dansaren mm Vifast Björklund i Lappland. Via Philochoros och Musikforum i Uppsala gick vägen vidare till polskornas mysterier. Och där är jag än med mitt ena dansben.

Min andliga ökenvandring har jag gjort under 40 år som kyrkomusiker på del- eller fritid i Svenska kyrkan. Eftersom jag ända från början ägnade mig främst åt verksamhet med barn, som musiklekis och barnkörer, så använde jag mig mycket av rörelsen, rytmen och danslekarna. Men i det rituella sammanhanget, i olika former av gudstjänst, upplevde jag en stor brist på det kroppsliga uttrycket. I mitten av 1990-talet blev Heliga danser ett möjligt svar på den tomheten och mitt andra dansben fann sin plats. Jag anmälde mig raskt till dansledarutbildningen i Sigtuna, ledd av Maria Rönn och Pia Rosén.

Ganska direkt började jag omsätta mina nyvunna erfarenheter i praktiken. Vi är många som börjat med en handfull danser, "handplockade" dansare och en skål i cirkelns mitt! För fem år sen startade jag mitt företag, vilairörelse.nu, och satsade på att komma ut med "Meditation i rörelse" som ett mycket potent redskap i allt hälsofrämjande arbete. Jag vände mig till andra grupper än tidigare och till nya arenor. Min bas har hela tiden varit den lokala cirkeln samt kurs- och retreatverksamhet. Genom åren har jag också deltagit i ett stort antal kurser, seminarier och andra arrangemang med såväl inhemska som utifrån kommande danslärare. Det har varit, och är, en otroligt omtumlande och utvecklande vandring. I danscirklarna, som är nya för varje tillfälle, känner jag en intensiv närvaro. I perioder när jag känt mig splittrad har dansen hjälpt mig att uppleva mig hel och många gånger helad. För mig handlar det om en kroppslig andlighet som hittat hem.

Den naturliga dansplatsen för mig är utomhus, runt elden eller ett träd, med himlen som tak, gärna stjärnhimlen med månen i någon av sina faser. Närheten till och samhörigheten med naturen har varit lika självklar som dansen i mitt liv. Min mor var scoutledare under hela sitt vuxna liv och vi barn fick följa med på gökottor, skidturer, fjällvandringar osv. Jag fördjupade detta intresse under min akademiska utbildning till biolog. I mer mogen ålder byggde på med pedagogik (gymnasielärare). För mig är det självklart att jag som människa ÄR kropp, dvs varseblir omvärlden med hjälp av alla mina sinnen och känslor innan mitt tänkande jag medvetandegör informationen. Vi västerlänningar bär på en väldig barlast när förnuftet och tanken tillmäts så stor betydelse.

Mina vandringar har ofta lett till andra nomader som har närmare i sin historia till ett liv nära och i samklang med naturen. Under 60-talet bodde jag 5 år i Lappland – och kontakterna med vår ursprungsbefolkning har präglat mig mycket. Samma hemkänsla har jag känt när jag färdats söderut på vårt klot, till Afrika söder om polcirkeln. Där har jag mött människor som dansar när de är glada, när de lovprisar, när de sörjer och när de är arga. Dansen är urkraften, frälsningen och själva livet. I skrivande stund är jag fortfarande helt uppfylld efter att ha fått delta i vår jords äldsta ursprungsbefolknings helandedans, Sanfolkets trancedans i nordvästra Botswana, för några veckor sen. Jag satt med kvinnor o barn på marken runt den stora elden, med den afrikanska stjärnhimlen, södra korset och fullmånen över mig och lyssnade till vårfåglarna i den ljumma afrikanska natten. Vi klappade en taktfast rytm och kvinnorna sjöng. Runt elden dansade tre helare/shamaner, ett par andra män och så småningom även de äldre kvinnorna. Snäckbanden som rasslade runt männens underben förstärkte rytmen. Jag förflyttades tiotusentals år tillbaka i tiden och kände en stor tillhörighet med människorna runt omkring mig och alltet.

Efter ökenvandringen i kyrkan har mitt första dansben gjort sig alltmer påmint. På senare år har jag börjat gräva efter våra nordiska dansrötter. I balladernas värld hittar jag allt: de universella berättelserna, sångerna, dansen och gemenskapen i cirkeln. I de gamla långdanserna upptäcker jag att det är mer som förenar än som skiljer i danser från skilda kulturområden. Med hjälp av sången och trallen minskar beroendet av CD-spelare och valmöjligheterna av dansplats ökar.

Den folkliga dansen känner inte av några gränser utan karakteriseras av en ständig rörelse och ett utbyte mellan människor. Mångfalden är en tillgång som berikar. På det viset är cirkeldansen en fredsrörelse, både nationellt och internationellt. Begreppet "Heliga danser" får en förnyad aktualitet och en fördjupad innebörd i potentialen att hela och öppna grindarna mellan de olika fållor som vi gärna låser in oss i.

Jag rotar mig i det vi anar om hur man dansade förr och hur det har förts vidare från person till person. Jag låter mig också inspireras av allt som förenar oss människor oberoende av i vilket land och i vilken kultur vi lever. Därför kan jag skapa en polska i ring, en långdans till egen trall eller en cirkeldans till en folkvisa, viss om att jag är i gott sällskap med alla de som dansat före oss och med de som kommer att dansa efter oss.

Falun 2010-10-08

© Elisabet Jansson

 

(Foto: Petra Käck)